Introduktion till oorganiska pigment

Oorganiska pigment är oxider av icke-järnmetaller, eller vissa metallolösliga metallsalter. Oorganiska pigment delas in i naturliga oorganiska pigment och konstgjorda oorganiska pigment. Naturliga oorganiska pigment är mineralpigment.
Pigment gjorda av naturliga mineraler eller oorganiska föreningar. Naturliga mineralpigment har generellt lägre renhet och mörkare färg, men de är billiga. De syntetiska oorganiska pigmenten har ett komplett spektrum av varianter, ljusa och rena färger och stark döljande kraft.
Människor har använt oorganiska pigment mycket tidigt, och sot, krita, färgad jord och naturlig järnoxid har använts som pigment i förhistorisk tid. Från 3000 f.Kr. till 2000 f.Kr. behärskades tillverkningsmetoden för blyvitt. Omkring 200 f.Kr. använde Kina artificiellt raffinerad silververmilion (HgS) som pigment. 1704 uppfann Diesbach i Tyskland tillverkningsmetoden för färgpigmentet preussiskt blått [ett mörkblått pigment, huvudkomponenten är Fe4 [Fe(CN)6] 3 xH2O]. År 1809, franska L.-N. Vauqueland gjorde kromgul. 1831 byggde franska IB Guimet en fabrik nära Lyon för att tillverka ultramarinblått. 1874 producerade det brittiska Austen Zinc White Companys Widnes-fabrik litopon. 1916 sattes titankompositpigment (innehållande TiO225 procent) och ren titandioxid (titandioxid) i produktion 1923, vilket gjorde ett stort steg framåt i produktionsnivån av pigment. Färgspektrumet för oorganiska pigment är i princip komplett.